Feministiskt Filter: På - Lisa B. Nord

 Lisa Barkholt Nord är en av våra alla grymma medlemmar. Här kommer hennes bidrag till kampanjen "Varför jag är feminist".  Lisa driver även bloggen http://lisattack.blogg.se

Feministiskt filter: På
av 
Lisa Barkholt Nord

Hos en person som just upptäckt att hen är feminist finns en särskild glöd i blicken. En nyfikenhet och spänning i att plötsligt ana: Sammanhanget. Hur långt bak i tiden könsstrukturer sträcker sig, hur djupt problemet ligger rotat.

Signalerna på ett patriarkalt samhälle syns plötsligt överallt; i festivalbokningar,företagsledningar, tv-reklamer, klassrum, vardagsrum, ens egen hjärna.

En evig rannsakan har börjat, av en själv och ens omgivning. Varför har Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister? Varför ser alla skyltdockor ut på ett och samma sätt? Varför sminkar jag mig?

Det är inte kul att vara feminist. Att vara medveten om könsmaktsordningen är inte på något sätt roligt, insikten om det patriarkala samhället är snarare deprimerande. Likt den trolska stämningen försvinner om magikern avslöjar sitt trick, blir samhället hotfullt när sanningenavslöjas och vi börjar ifrågasätta det normala”. Såklart Sverige inte har haft någon kvinnlig statsminister, naturligtvis ser alla skyltdockor ut på ett och samma sätt, självfallet sminkar jag mig – det bara är så. Patriarkatet är den grund vilket samhället vilar på, att vara medveten om en sådan sanning är skrämmande. Men viktigt.

Världen som vi alltid sett den förvrids med ens. Insikten om samhällets uppbyggnad tack vare ett feministiskt filter gör att vi plötsligt ser sanningen bakom fasaden, och därmed föreställer oss en samhällsutopi att sträva efter: jämställdhet.

Jag gick i ettan på gymnasiet när jag förstod att många av mina främsta förebilder, Hanna Hellquist, Hanna Persson, Kakan Hermansson med flera, var feminister. Jag började intressera mig för ämnet och det dröjde inte länge förrän jag själv var övertygad feminist, men resan attkomma ut var mer krävande.

Fortfarande kokade jag bara på insidan, kände mig inte tillräckligt övertygande för att ifrågasättasamhället öppet. Sexistiska skämt, utseendefixerade samtalsämnen, normativa könsroller.Överallt, i alltifrån festivalbokningar till klassrumsundervisning. Jag såg bara på, ifrågasatte aldrig.

Så fann jag ett gäng likasinnade kvinniskor på skolan, vi blev en inofficiell feministisk grupp som träffades med jämna mellanrum. När vi efter ett år skulle ta steget att bli officiella tog vi snacket med läraren. Vi struntade i att ordet feminist ofta väcker omotiverad illvilja, för vi trodde att denne samhällslärare skulle ha bättre koll på feminismens betydelse än Flashback-användare och Pär Ström-anhängare.  

”Vi vill starta en feministisk organisation på skolan”, sa vi.

”Vill ni verkligen förknippas med feminism? De som säger att män är djur?” sa han, hånfullt.

Och vi visste inte vad vi skulle säga. Han var en av våra favoritlärare, undervisade i samhällskunskap. Vi trodde att han skulle förstå.

”Vi vill bara röra om i den patriarkala grytan”, försökte jag försiktigt.

Han skrattade. Han skrattade åt oss, feministerna. Han vill inte förknippas med feminism, istället kallar han sig för ”jämställdist”. Han tror inte att patriarkatet är den grund vilkensamhället vilar på. Han skrattar åt feminister, tror inte att feminism behövs. Förnekar könsmaktsordningen.

Det går inte att tvinga på någon ett feministiskt synsätt, men det går att uppmuntra ögonöppnandet. Genom att visa på mönster i samhället, ringa in strukturer och hänvisa tillskillnader mellan hur könen behandlasHur Aftonbladets rapportering om Oscarsgalan såg ut, till exempel. (länk: http://www.resume.se/nyheter/dagspress/2013/02/26/genuskritik-mot-aftonbladets-oscarsrapportering/) Eller alla förminskande och hatiska kommentarer på Twitter efter att svenska fotbollslandlaget genomfört sin första match. (länk:http://www.resume.se/nyheter/webb/2013/07/11/twitterhatet-mot-damlandslaget/) Eller, herregud, det mest klassiska men tidlösa exempletLöneskillnaden.

Att en samhällslärare inte förmår uppfatta uppenbara samhällsmönster är för mig obegripligt.

Han var kanske för rädd för att öppna ögonen och se ordentligt.

Det må vara läskigt att se samhället i vitögat, frustrerande att se dess verkliga skepnad, sorgligt att vara medveten om vad som försiggår, men tillsammans med likasinnade har jag blivit en ännu mer övertygad och övertygande feminist. Jag har lärt mig att informera, argumentera, diskutera. Tack vare uppbackningen av ett starkt feministiskt nätverk har jag vågat stå upp för mina åsikter. Åsikter som inte borde behöva möta så starkt motstånd, för vem tycker egentligenatt rapporteringen efter Oscarsgalan, kommentarerna kring fotbollslandslaget och löneskillnadermellan kvinnor och män är RIMLIGA?

(Hm. Väldigt många uppenbarligen.)

Tillsammans med mina feministiska vänner fortsatte vi vara en inofficiell grupp på skolan och fortsatte sprida sanningen. Vi satte bland annat upp lappar på skolan med budskap som ”Feminism – inte så farligt som det låter” och ”Ut med rasisterna – in med feministerna”.Tillsammans med mina feministiska vänner brann, och brinner, jag av engagemang. En brand som började i blicken hos en nybliven feminist.

Nu har jag energi, kraft att förändra. Men det går inte ensam. Det behövs fler uttalade feminister för att feminismen ska bli den grund vilken samhället vilar på.

Länge leve alla former av feministiska initiativ!