Vi ska älska och vi ska vinna. Så kan hatarna få hata i sitt mörker - Emelie Eriksson

Emelie Eriksson ligger bakom bloggen Enblommigtekopp. Hon är frilansare och litteraturvetenskapsstudent vid Uppsala Universitet. Hon älskar att skriva - och visst är det fantastiskt? Här kommer hennes bidrag till vår kampanj "Varför jag är feminist":

Det är en sommarkväll i augusti. I Uppsala. En kväll då det hände två saker som symboliserar varför jag är feminist. Jag mötte två män som sade och gjorde saker som sammanfattar min övertygelse. Min inre eld. Hur jag, varje gång något sånt här händer, växer i min roll som feminist. Växer i min övertygelse om att feminism är bland det viktigaste som existerar. För jag anser att det är de vardagliga sakerna, i varje människas liv, som spelar roll. Allt du känner. Alla orättvisor du upplever. De är viktiga som fan. Det är om denna kväll jag tänkte berätta.

Jag står framför spegeln och fipplar med mina hårnålar. Snurrar vant håret i en cirkel kring fingrarna och fäster högst upp. En massa små snurror i luggen och två victory rolls på sidorna. Sedan sprayar jag. Mycket. Så att allt sitter på plats. Medan jag gör detta lyssnar jag på min pepplista på Spotify. ”Bränn behån” heter den. Efter Fevens 00-talshit. En lista där jag samlat en massa låtar med artister som med sina texter får mig att känna mig stark. Peppar mig på mina joggingturer. Skapar en isande känsla av kraft i bröstkorgen när jag behöver det. Och det behöver jag ofta. Varje dag.

Jag stoppar fötterna i mina låga skor och går ut genom dörren. Går ned för trapporna. Trycker upp den tunga dörren till trapphuset. Får solen i ögonen när jag kommer ut och börjar gå ned mot stan. Jag och min vän Anna ska sätta oss på en nation och dricka vin innan vi, med vinet bubblande i magen och skorna fulla av tår som spritter av danslusta, ska promenera till Feministiskt Initiativs fest på Orange. Jag känner mig glad. Jag känner mig så full av förväntan och glädje över att tillsammans med likasinnade studsa upp och ner på ett dansgolv och i excentriska snurrar spilla öl på min vita klänning.

Jag kramar Anna. Köper ett glas vin för trettiofem kronor och sätter mig vid ett bord på utegården. Snart hamnar vi i samtal om rasism, antifeminism, högerextremism och vart-fan-är-vårt-samhälle-på-väg-och-vad-ska-vi-ta-oss-till-diskussioner. Man nummer ett, som jag nämnde i inledningen, vi kan kalla honom Oskar, kommer fram och sätter sig vid bordet. Vi hamnar snabbt i en diskussion där han kritiserar den våg av unga feminister idag som sprider sina självupplevda historier och sitt budskap via bloggar och andra sociala medier. Han irriterar sig på att det är så många som ”tycker bara för att tycka” och ”hatar bara för att hata”. Jag håller med honom om att man inte ska hata bara för hatandets skull. Men att man har rätt att vara arg. Man har rätt att vara spritt språngande förbannad. ”Jag blir så trött på alla unga tjejer som sitter framför sin datorer och skriver egenupplevda anekdoter där de känner sig orättvist behandlade. Det blir bara ett blahablaha. Utan kärna. Utan en vetenskaplig förankring. Ingen teori.” Jag sitter mitt emot honom och delar inte hans åsikt. Jag tycker att varje historia som skrivs ned på tangenter, varje liten orättvisa och självupplevda händelse är så otroligt viktig. Det är ju på riktigt. Det är det vi känner. Vi unga människor i Sverige idag. Oskar menade istället att feminism är något som ska bedrivas endast på en vetenskaplig nivå. På institutioner och Universitet. I avhandlingar med ett svårbegripligt språk som gör det fullständigt omöjligt för vem som helst att ta till sig. Detta är såklart också oerhört viktigt. Men inte feminismens enda uppgift.

Feminism är inte för en elit. Feminism är inte enbart något som ska bedrivas på universitet och i seminarierum. Feminism är varje dag. För allihopa. Hela tiden. Det du kände på förskolan när du tillsammans med dina kompisar fick stanna kvar och plocka i ordning efter killarna som likt en stor brölande klunga tryckte sig ut genom klassrumsdörren, det är viktigt. Det du känner när du på klassfesten tvingas in i ett rum av två killar som tar på dina bröst mot din vilja, det är viktigt. Den orättvisa du känner över att inte få gråta när ditt knä skrapas upp på vass grus för att ”killar får för fan inte lipa”, det är viktigt. Det du känner när ett okänt gäng på stan vänder sig om och skriker att du är en tjock jävla hora, det är viktigt. Den sorg du känner, i ditt hjärta, när de andra killarna kallar dig hästbög för att du älskar att rida och inte spela fotboll, det är viktigt. När du gör allt för att undvika duscha med dina klasskamrater för att någon sagt att du har äckliga blygdläppar som hänger utanför, det är viktigt. Det är så jävla viktigt. Och det är feminism. Att bli accepterad och aldrig kränkt utifrån ditt kön.

Oskar, han tittar oförstående på mig, och jag inser att hur jag än argumenterar så kanske jag inte kan övertyga honom. Han tycker att feminismen ska drivas enbart av forskare. Det tycker inte jag. Han lämnar bordet och jag vänder mig mot Anna. Vi dricker några glas vin till och reser oss sedan för att gå mot F!-festen. Ett somrigt Uppsala rullar förbi i våra ögonvrår där vi går arm i arm förbi Domkyrkan och Saluhallen. Svänger runt hörnet på Sysslomansgatan in på St Johannesgatan och går över Järnbron. Vi pratar om hur våra liv förändrats sedan vi kom hit. Hur vi, klyschigt nog, hittat oss själva och ja, lärt känna oss själva. På riktigt. Vi pratar om vår hemstad och vår hemvändarångest. Vårt gamla tjejgäng som för längesedan är borta och om hur vi, i detta sammanhang, bara var två passiva brickor i ett svindlande ungdomsspel. Om hur vi lämnade allt som var viktigt för att bli några avbytare på en bänk som alltid tittade på men aldrig agerade. Hur vi blev objekt för de killgäng vi umgicks med och om hur våra kroppar var fritt fram att kommentera och kritisera. Berömma och lovorda. Om hur vi alltid pratade om sex, killar, sprit och utseende. Om hur vilsna vi var och om hur vi inte visste något annat. Om hur vi glömde bort oss själva. I ungdomen och på dess jävla spelplan. Anna säger att hon ångrar så mycket. Önskar att saker utvecklat sig annorlunda. Att människorna varit några andra. Jag håller med. Men när vi kommer fram till festen som var vår destination konstaterar vi att det inte är någon mening att älta. Att det kanske är sådär det är att växa upp. Att vara ung. Jag visar min legitimation till vakten som hälsar mig välkommen. Och så stiger jag in genom dörren som kantas av rosa F!-ballonger.

Jag ställer mig i baren och tänker köpa en öl. Tittar mot dansgolvet. Tittar på bartendern. Tittar mot dörren. Plötsligt kliver fyra vita män i 50-årsåldern fram mot disken. Alla med ett provocerande grin på sina läppar. De dunkar varandra i ryggen och kommenterar en ung tjej som står vid högtalaren och tittar mot dansgolvet. Ställer sig i baren. Fyra män på rad. Beställer in fyra shots sambucca samtidigt som de himlar med ögonen mot den kvinnliga servitrisen. Mannen närmast mig, alltså man nummer två i min historia som inte ens är värd ett alias, makar sig närmare och jag vet direkt att han bestämt sig för att provocera mig. Det känns i luften. För i atmosfären kring dessa fyra medelålders män står en sylvass hinna av förakt och hat. Som vassa iskristaller. Redo att explodera. Han tittar på mig uppifrån och ner. Grinar. ”Du tycker inte att jag borde vara här eller hur?” Gråa läppar. Pösiga kinder. En kal fläck på huvudet. ”Du får vara vart du vill.” Jag tittar framåt mot mitt ölglas som börjar hällas upp. ”Du tycker inte att jag borde vara här och dricka mina sambucca-shots med mina polare. Eller hur?” Mäklarkrage. Lite skäggstubb. Tomma ögon. ”Du får dricka din sambucca-shot vart fan du vill.” Jag tittar framåt igen. Han makar sig närmare. Lägger armen kring min midja och viskar i mitt öra. ”Du luktar i alla fall gott som fan. Tack för det.” Jag får min öl. Känner tårar bakom ögonlocken. Det spränger. Jag hatar att det känns. Jag hatar att han lyckas göra mig ledsen. ”Du luktar inte gott. Du luktar illa som fan.” Jag vänder mig bort och halvspringer därifrån.

Detta är viktigt. Min känsla över hur trött jag är på att aldrig komma ifrån en manlig blick på min kropp, den är viktig. Min ilska över att aldrig komma ifrån att objektifieras och att en annan människa tar sig rätten att kommentera min kropp, den är viktig. Min otroliga sorg över att i ett snabbt ögonblick tappa all min danslusta och min inre styrka, det är viktigt. Hopplösheten över att dessa män tar sig rätten att kliva in i ett forum där de inte hör hemma bara för att hata. Och deras förlöjligande blickar, deras gläfsande munnar och nedvärderande blickar. Det faktum att världen styrs av dessa män och att vad jag än gör aldrig kommer att sitta på samma privilegierade maktposition som dem. På grund av mitt kön. Det är viktigt. Det är feminism. Det är överallt och hela tiden. För dig. För mig. Och vi ska aldrig sluta prata om det vi känner. Det vi upplever.

För det är så jävla viktigt. Och det är därför jag kallar mig feminist.

Det blev ingen dans den kvällen. Och ingen utspilld öl på min vita klänning. Det blev en ledsam promenad hem genom Uppsalanatten med sänkta axlar och en blick som var fäst på kullerstensgatan framför mig. Men jag ska fortsätta dansa. En annan kväll. Många andra kvällar. Vi ska dansa tillsammans och vi ska visa att vi kommer att vinna till slut. Att vi är starka tillsammans. Våra fötter ska trumma mot ett dansgolv fullt med solkatter i olika färger och vi ska stolt kalla oss feminister. Vi ska stå upp för varandra och för det vi tror på. För en värld där alla är lika mycket värda. Oavsett kön, sexualitet, etnicitet eller klass. Vi ska älska och vi ska vinna. Så kan hatarna få hata i sitt mörker.

Jag hoppas ni vill dansa med mig.