Mitt livs största kärlek - Elina Jalling

Elina Jalling är en av våra grymma medlemmar som också har bidragit till vår kampanj. Nedan följer hennes berättelse om varför hon är feminist.

 Kära läsare! Nu ska jag berätta för er hur jag fann mitt livs största kärlek. Vi hittade varandra för 3 år sedan, en regnig höst. Jag fick större perspektiv på samhället när jag lämnade min grundskola som låg i Sveriges mest välbetalda och segregerade område. Plötsligt var det som om något hjälpte mig att sätta ord på mina problem och mina funderingar. Jag mötte feminismen med hårdhandskar, då jag hade hört många onda saker om denna -ism (inte var väl jag en orakad, svettluktande manshatare?). Men min gard föll snabbt ned; och jag blev slukad. Sedan dess har feminismen förändrat mitt liv radikalt, både hur jag ser världen, hur världen ser mig men även hur jag ser mig själv.

För 3 år sedan var jag femton år och jag skulle börja gymnasiet. Jag vet om att jag var rätt ung när jag blev feminist, men jag önskar ändå att någon hade berättat för mig om feminismen innan jag själv upptäckte den. För då hade jag reagerat annorlunda när killarna i min klass kastade ned nyckelknippor i tjejernas urringningar (jag hade för små bröst för att killarna skulle göra detta på mig, vilket jag hatade mig själv och framför allt mina bröst för).

För då hade jag inte trott att dagliga smiskningar från samma killar på röven var komplimanger. För då hade jag inte gråtit i hemlighet varje natt när jag var 10 för att jag hade mest kroppshår av alla tjejer jag kände; för då hade jag inte heller blekt (ja, med hårfärg) mitt benhår och rakat bort mitt armhår när jag var 11. För då hade jag inte snackat så jävla mycket skit om mina tjejkompisar, bara för att jag själv skulle bli mest gillad av de coola killarnaFör då hade jag inte skolkat gympan om jag hade tvådagarsstubb på benen. För då hade jag gått till rektorn när min femtioåriga gymnastiklärare sa till mitt fjortonåriga jag att ”jag längtar efter att få se dig i din nya bikini” när vi skulle simma med klassen.

För att då hade jag vågat ta plats i klassrummet, istället för att sitta tyst varenda lektion, varenda dag i 8 år. För då hade jag inte skämts så jävla mycket över att säga ”sluta” när två äldre killar på en festival kom bakifrån och började ta på mig. För då hade jag inte bara sagt ”oj, vad konstigt” när min tjejkompis i nian berättade att hon inte riktigt mindes vad vår killkompis hade gjort mot henne på en fest då hon hade däckat i ett mörkt rum (hon var dock säker på att han hade varit inne i henne utan att ha frågat henne om han fick). För då hade jag blivit omsvepen av den varmaste och mest kärleksfulla filten en kan föreställa sig; en atmosfär fylld av uppvaknande och ilska; och ack, det så värdefulla och fantastiska systerskapet; allt detta som är feminismen. Jag hade kunnat göra så många saker jag inte vågat, och jag hade inte gått runt med ångest i magen om att jag aldrig dög.

När jag fann feminismen, eller när feminismen fann mig, så skedde det något. Jag ömsade mitt skinn, mitt skinn som var präglat av villkor från patriarkatet. Jag drog ur mina nedfläckade ögon, stampade på dom och lät det växa ut nya, blanka, friska glober. Jag sträckte för första gången ut hela min ryggrad, med varenda knota delaktig i rörelsen, som en fågel som prövar sina vingar för första gången. Jag suckade den största sucken någon suckat i historien; sucken som tömde ut allt grubbel över om jag dög.

För jag dög, och jag duger. Jag duger som in i helvete. Det har feminismen lärt mig, och det kan någon aldrig ta ifrån mig. Jag kämpar dagligen för att krossa patriarkatet, för jag vill att alla ska få känna såhär. Alla ska få vara med som samma slags uppvaknande. Ju mer privilegierad en är av patriarkatet, ju svårare och läskigare är det att våga släppa taget; men tro mig; tro oss; tro systerskapet; ingen -ism är så vacker som feminismen. Ingen har den dräpt, ingen har den svultit, ingen har den gjort skada. Feminismen kan kännas lika stor och främmande som rymden, jag vet. Den kan kännas som ett stort moln vars syfte är att sluka oss alla som felar, men så är det inte. Om det finns något moln, då är det patriarkatet.

Feminismen är den vita riddaren på hästen. Feminismen är bas och grund till välmående, fysiskt och psykiskt. Feminismen måste få påverka vår politik, vårt samhälle och oss som individer mer. När jag tänker att jag hösten 2014 kommer att få påverka vårt samhälle genom att rösta F!, så bankar mitt hjärta. Jag kan inte jämföra den kärleken och euforin som susar genom mig med något annat.

Även fast vi är arga och trötta på skiten, är feminismen aldrig det. Feminismen är vårt uppvaknande och vår pelare i ryggen som rör oss framåt, men det är vi som är marionetterna. Vi måste röra på oss och våga, så ofta vi bara kan. Vi måste orka springa fram till målet, än om vi inte ser sträckan, så måste vi framåt; för vi vet att det inte finns något annat alternativ.

"Tidningen Arbetet visade i våras att det dröjer 195 år innan kvinnor och män vabbar lika mycket, 150 år innan vi delar lika på obetalt hemarbete och 68 år innan kvinnor och män har lika lön, om arbetet för jämställdheten går i den fart som det gör nu", skriver Gudryn Schyman.

Vi feminister, vi springer snabbare än så.

Fortsätt att krossa patriarkatet!

Systerliga kramar, 
Er Elina