Det är vad feminism är och gör för mig - Mia från IdealRevolution

Mia är en cool feminist med stora starka hjärtslag för jämlikhet och tillsammans med Mias vän så har de startat gruppen IdealRevolution, där de granskar och ifrågasätter idealen och strukturerna i vårt och i världssamhället. Här har Mia skrivit en text om varför just hen är feminist!

Jag har alltid varit feminist. Jag har bara inte förknippat mina egna tankar med feminismens stora, jag kände knappt till vad det innebar förrän jag för några år sedan landade i en rökruta med två balla tjejer. Kanske har jag även sagt de magiska orden "Jag är nog feminist, men vill inte kalla mig det".

Det var länge komplicerat det där, att ha och stå för åsikter men samtidigt ha oviljan inför att kanske placeras i ett fack. För det var mycket så i min uppväxt i den norrländska "storstaden", en kategoriserades flera gånger om dagen genom sitt beteende och åsikter. 

Stadsdelen du kom ifrån, skolan du gick på, laget du spelade med, vänner du umgicks med och musiken du lyssnade på. För att inte tala om kläderna du bar, sminket och håret. Allting betydde något, och den enda fördelen jag idag kan se med det klimatet var att man ju alltid kände som att man var någon. Och kanske att det var en liten men skön känsla av att kunna dölja sig bakom en normativ sköld när en inte orkade bryta sig lös ibland. Fast inget av det kunde väga upp mot de enorma nackdelarna, som för mig framför allt handlar om de fördomar och ideal som upprätthölls så vardagligt. Inget konstigt alls, inga höjda ögonbryn, inga utstickare. Feminister var flator, fotbollskillar var snygga, musikfolket rökte på, motorkillar snusade och nöp en i rumpan. Inget konstigt alls.

När jag växte upp i det här klimatet så var jag alltid förberedd, alltid redo med svar på tal åt ifrågasättanden och förolämpningar. Det fanns faktiskt ingen jämlikhet, även om vi trodde att vi alla levde på lika villkor. Det fanns däremot en maktobalans där man ständigt kunde bli utsatt för förtal och utanförskap som straff för att sticka ut. Så jag höll käften, höll med och till slut så blev jag mer eller mindre avdomnad i mina åsikter.

Även om man tillhörde en genre av människor så var det fasansfullt lätt att trampa snett på idealstigen, och då fick man se upp så att man inte plötsligt blev ratad av alla. Kunde man inte följa den norm som fanns så blev man alienerad. Så jag garderade mig, byggde upp en arsenal av tillbakahugg och svar på tal som jag idag både hatar och älskar. Jag byggde mig en mur av självförsvar, varje sten var ett försvar av min existens. Jag lärde mig att jag behövde den, och jag lärde mig att jag hatade den.

När jag gick på gymnasiet öppnades dock mina ögon, klyschigt nog i rökrutan tillsammans med de två balla tjejerna som hade anarkistmärken på sina militärjackor. De höll inte käften, de levererade inte försvarstal för sig själva och de hade inga murar. De påpekade strukturella fel och gick mer rakt i ryggen än någon jag tidigare mött. Och jag smittades snabbt av deras anda, mina naiva blå blev svarta av det jag plötsligt kunde se och det dröjde inte länge förrän jag slutade använda min arsenal av självförsvar. Vi hade våra lunchraster, vår rökruta och vår ilska. Det första slaget av systerskap som jag någonsin känt, trots min livslånga kategoritillhörighet innan. Jag insåg då också att mina åsikter inte är små i relation till feminismens stora, det är ju mina åsikter tillsammans med andras som utgör feminismen. Det är du och jag som är det stora.

Och någonstans där bland rökmolnen och mina förgäves försök till att göra rökringar så växte den uttalade feministen fram hos mig. Ett par år senare övergav jag rökringarna och började ägna mig åt att skapa ringar på vattnet istället. Nu gör jag det tillsammans med en fantastisk vän, som inte heller håller käften. Jag och Jessica skapade IdealRevolution, vi satte ett namn och en hashtag på det vi bägge kände för och tyckte. Vi vill förändra strukturen i samhället, den som delar in oss i fack och spelar ut vår självkänsla i fråga om tillhörighet och att vara den där eftersträvade "någon". Den struktur som aldrig gör oss riktigt jämlika och som inte ser oss som individer. Tillsammans så kan, orkar, gör vi. Vi kämpar så att våra 15åriga jag inte ska behöva passa in och hålla käften för att inte råka ut för hemska saker. Det är vad feminism är och gör för mig, och jag är väldigt tacksam för att jag en dag trampade snett på idealstigen och landade i rökrutan.

Men om mamma frågar så ångrar jag ju att jag någonsin började röka.

 

Se och läs mer om Idealrevolution på Facebook och deras blogg http://idealrevolution.blogspot.se/