En lektion i radikalfeminism

I diskussionerna om valresultatet verkar det som att vissa har fått det här med radikalfeminism och dess betydelse lite om bakfoten. Bloggredaktör Tina Vernon reder här ut begreppen och ger en snabblektion i radikalfeminism.

Efter stormen av analyser och spekulationer efter valresultatet tror jag att vi behöver reda ut ett par begrepp och missuppfattningar. I en ledare i DN förklarades till exempel Miljöpartiets låga stöd med att de ”flörtat för mycket med radikalfeminismen”, medan Moderaternas Tobias Billström på sin personliga facebook buntade ihop Feministiskt Initiativ med SD som ”mörka och destruktiva krafter” (behöver jag understryka det ironiska i att en moderat beskyller ett parti som står för jämställdhet för att dela upp i ”vi och dem”?).

Att Feministiskt Initiativ liknas vid SD avfärdas lätt som befängd idioti. Men faktum kvarstår att många tolkar radikalfeminism som något extremt. Något radikalt.
     Det kan diskuteras hur pass extremt jämställdhet och alla människors lika värde egentligen är. Visst kommer det krävas en ganska radikal förändring av samhällsstrukturerna, men jag är tveksam till att själva ideologin i sig skulle vara särskilt fanatisk.
     Troligtvis grundar sig den största missuppfattningen i namnet. Radikalfeminism. Radikalt. Extremt. Problemet är att det inte alls är den betydelsen av radikal det syftas på i det här fallet. Radikal i radikalfeminism kommer från det latinska ordet för rot, och syftar till att rörelsen söker roten, orsaken till kvinnors underläge i samhället – med slutsatsen att roten är patriarkatet.

Så, snarare än en extrem avart, är radikalfeminismen själva grunden till många grenar inom feminismen. Den erkänner patriarkatet som rådande samhällsstruktur, och ser hur det systematiskt diskriminerar alla utanför cis-mansnormen. Att Miljöpartiet skulle ha ”flörtat” med radikalfeminismen är alltså i princip en förutsättning för den feministiska politik de bedriver, och har bedrivit sedan många år tillbaka.

Det finns alltså inget likhetstecken mellan att vara radikalfeminist, och rabiat, manshatande feminazi. Med detta sagt vill jag inte på något sätt späda på den allmänna rädslan för allt som är radikalt eller extremt. Tack och lov att det finns rabiata, manshatande feminazis! Precis som det finns diplomatiska intersektionalitetsfeminister (jag är så oerhört trött på diskussioner och spekulationer om vilken sorts feminism som är den bästa, men det kan vi spara till ett annat inlägg).
     Lagom-vägen är inte alltid den enda rätta. Ibland behöver vi nog något radikalt. I ordets flera bemärkelser.

 

Tina Vernon
Bloggredaktör, Unga Feminister!

 

Illustration av Minda Jalling, HTTP://CARGOCOLLECTIVE.COM/MINDAJALLING

Illustration av Minda Jalling, HTTP://CARGOCOLLECTIVE.COM/MINDAJALLING