Så himla trött

Som om inte vintern och mörkret var energidödande nog, bidrar även diverse annat kaos till en mer politisk trötthet. Har ni också sjunkit in i ett kollektivt snooze-mode?

Som någon slags förklaring till varför det gapar glest mellan inläggen här på bloggen tänkte jag bara säga att jag är så himla trött. Så himla trött. Orden orkar liksom knappt ut genom fingertopparna, tankar som börjar ta form orkar sällan ända fram, de löses upp innan de ens hinner bli färdigtänkta. Det hjälper inte hur många kaffekoppar jag än dricker, hur många sovmorgnar jag än tar.
     Jag läser om polisens kvinnoregister och vet att jag borde skriva någonting om det. Björn Söder fortsätter vara rasist och SD får över 17% i en opinionsmätning, och jag vet att jag borde skriva någonting om det. Jag läser ”Bitterfittan” av Maria Sveland och blir oerhört nedstämd av samhällets orättvisa behandling av föräldrar utifrån kön, och skulle kanske kunna skriva någonting om det. Jag gör ett jobb där jag intervjuar två ”entreprenörer”. Frågorna jag ställer svarar de på vända till fotografen, som av en händelse råkar vara medelålders och man. Och hade jag inte varit så van hade kanske chocken gjort att jag reagerat och sagt någonting om att jag är journalisten, det är mig de blir intervjuade av, men situationen är så typisk och väntad att jag bara drar en mental suck och fortsätter ställa mina frågor fast ingen tar mig på allvar. Det borde jag kanske skriva någonting om. Om bara några månader blir det val igen, och jag vet att jag borde vara pepp och se det som en ny chans. Ett gyllene tillfälle att styra upp, att rätta till tidigare misstag.

Men jag orkar inte. För jag är så fruktansvärt trött. Trött på världen och trött på all skit som pågår där, trött på all rasism och sexism och hierarkier och JÄVLA SKITSYSTEM som verkar råda vart jag än vänder mig. Så fort jag öppnar datorn vid morgonkaffet är de där och slår ut all effekt av koffeinet och gör mig så jävla trött.

Ja, men sluta då?

Nej, det är det som är grejen. Jag kan inte sluta. Jag har inte valet att sluta. Rasismen och sexismen och hierarkierna och de JÄVLA SKITSYSTEMEN kommer vara där ändå, de går inte att sluta från, de kommer en inte undan. De tar ingen hänsyn till att jag är lite trött, lika lite som de tar hänsyn till att människor diskrimineras, förnedras, misshandlas, dödas.
     Och så länge jag inte kan komma undan från allt det där, kan jag heller inte sluta protestera mot det. Det vore den slutgiltiga kapitulationen.

Så kan vi inte istället hjälpas åt att peppa varandra lite just nu? Det måste finnas fler än jag som är trötta, och de som trots allt lyckas hålla gnistan uppe får mer än gärna hjälpa till. Delad glädje är dubbel glädje, osv.
     Ifall någon skulle ha råkat missa det så är hela bloggen just nu full av rosa luckor med feminist-tips inför det kommande året. Det är vår kampanj #rosaluckan, till för att just stärka och peppa oss. Där kan en ta en titt och kanske bli inspirerad till att starta en feministisk bokcirkel, skriva en debattartikel eller bara se lite grymma brudar på film.

Och lämna gärna lite kärlek i kommentarerna. Kärlek är alltid win-win för alla.

Kram på er!

Tina Vernon
Bloggredaktör, Unga Feminister