"Kramar saften ur feminismen varje dag"

Här kommer en riktigt bra och tänkvärd text som Mathilda Adolfsson skrivit!

Jag minns

Jag är fem år och pojkarna retas på dagis. Dom drar i håret och skriker saker och ibland håller dom fast någon av oss så vi inte kommer loss.

Vi säger till. Säger alltid till fröknarna och får alltid höra samma sak.

- Strunta i dom. Strunta i dom så slutar dom.

Men dom slutar inte.

Jag minns

Jag är åtta år och sitter i lekisrummet på fritids med min kompis Eva. I dörren står Johanna, en lite äldre tjej som vi inte gillar. Vi ville inte leka med henne bara för att det bara är vi tre kvar. Vi har sagt det. Johanna står i dörren och surar. Fritidsfröken Ulla från Värmland förklarar på sin mjuka dialekt att vi är hopplösa och typiskt tjejiga.

- Killarna, dom slåss lite och sen är det bra. Ni tjejer ska sura i flera timmar. Nu får ni va alla när ni bara är tre kvar. Och så är det med det.

Jag minns

Jag är elva år. Vi har OS i skolan och är uppdelade i lag. Vi ska springa, kasta och hoppa. Tjejernas varv är kortare, tjejernas rack plattare. Tjejernas chans mindre.

Jag minns

Jag är tolv år och byter skola.

Första rasten står jag och blickar ut över skolgården, tänker att det här blir nog bra ändå.

En kille kommer fram, armen om en annan kille. Han heter Jonas. Har ett finnigt ansikte och mittbenelugg.

- Haru string?

Luften går ur mig. Huden hårdnar.

- Skit i det du!

Jag minns

Jag är 15 år och är i Krakow med min klass.

Vi lär om förintelsen men börjar vistelsen på Krakows torg där det är marknad.

Jag ser honom på håll först.

Han är kort, smal, rör sig snabbt. Målmedvetet.

Hjärtat börjar dunka när jag ser hans ögon. Hårda. Fästa på mig.

Jag byter riktning, försöker försvinna i folkhavet.

Men plötsligt är han där. Får in en hand mellan mina ben och säger något i mitt öra.

Han är borta lika fort som han kom.

En ovälkommen smekning. Solen skiner över torget och jag hatar plötsligt mina jeans. Dom svider.

Jag minns

Jag är arton år.

Det är vår och jag ska snart ta studenten. Jag har en bästa vän som håller på att tyna bort. Räknar kalorier och tar ett äpple istället för lunch. Hon tappar hår. Är gråblek i ansiktet. Jag tänker att om hon läggs in på sjukhus för sin ätstörning så är hon vän nummer två i ordningen.

Jag minns

Jag är 22 år och hör en kollega kommentera en annan kollegas bröst. Han ser inte mig så jag kliver fram. Biter ifrån. Säger att det här inte är en herrklubb. Det är en arbetsplats. Han biter av.

- Gå då. Jag säger vad jag vill.

Jag går till min chef. Säger till hans chef. Mailar företagets VD.

Jag minns

Jag är 23 år. Tänker att jag ska börja simma. Är ensam i bassängen med 4 män. Alla äldre. Jag simmar fyra längder. Orkar inte mer. Dom tittar när jag går upp ur bassängen. Stegen till min handduk tar en evighet.

Jag minns

Minns när allt fick ett ord.

Alla knutna nävar i fickan, all oro i magen, all ilska i strupen. Orden jag skrek.

Att bli förbisedd, skymd. Underskattad.

Jag minns feminismens entré i mitt liv. Minns dess innebörd och slagkraft.

Dess förlösande styrka.

Jag är 24 år.

Kramar saften ur feminismen varje dag.

Låter det vara min sköld och min klippa. Min källa.

Min kamp