" Det handlar om grundläggande mänskliga värden"

Min kamp

 

Belinda, vi är inte klara, vi är fler än du som är feminister och vi måste också få tala. Vi ställer oss inte frågan om feminismen gått för långt, tvärt om, vi kämpar varje dag för att få den ska gå ännu längre. Du har i SVT på bästa sändningstid fått lufta dina tankar om din högst personliga feministiska kamp. Jag vill nu göra det samma.

När jag gick i 6an skrev de coola killarna i klassen en hemlig bok som de kallade för ”bullboken.” Den var fylld av olika listor där tjejerna i klassen rangordnades (en av listorna behandlade ämnet ”bröst”, därav namnet). När vi tjejer hittade boken grät vi floder, rev sönder den och hatstampade på den. Det arrangerades ett sådant där krismöten där stolarna ställs i en ring mitt i klassrummet och det är tänkt att man ska tala ut. Där satt vi, ett gäng gråtsnoriga 13åriga tjejer, kampaktigt hållandes varandras svettiga händer. Såhär i efterhand vill jag gärna, för effektens skull, påstå att det var där och då min personliga feministiska kamp föddes.

Feminismen har länge varit den rörelse jag sympatiserat med och idag driver jag aktivt de frågorna inom Unga Feminister Göteborg. Det handlar om grundläggande mänskliga värden. Om att människor inte ska behöva förhandla och förminska sin existens utefter en uppdiktad könsmaktstruktur. Det handlar om hen, om löneskillnader, om uppfostran, antirasism, politik, konst och gemenskap. Men framförallt handlar det om medmänsklighet.

Efter bullboken tvingades killarna i klassen som stod bakom det hela att be om ursäkt till oss och fröken skrev ett brev hem till våra föräldrar som jag såklart tjuvläste. Där stod det att nu hade killarna minsann upptäckt sin sexualitet och tjejerna var upprörda över insikten att killarna nu såg på dem på ett nytt sätt. Jag kände mig sviken. Sviken av killarna, sviken av fröken. Jag hade ju själv då i lika hög grad upptäckt min sexualitet och mina tårar handlade om att den inte fick existera på sina egna villkor.

I en allmän lista hade killarna skrivit: ”Matilda är kaxig och osexig”.  Det kan tyckas småaktigt men det sätter lite fingret på min personliga feministiska kamp som jag fortfarande kämpar med. Jag vill ha en värld där jag kan vara kaxig och smart men fortfarande heterosexuellt attraktiv. Feminismen har försätt mig med tankemässiga vapen för att hantera denna clash och driva ett aktivt förändringsarbete.

Men jag är, precis som du Belinda, bara en av flera tusentals kvinnor och feminister. Alla har vi olika personliga kamper inbakade i denna vackra rörelse vi kallar feminism. Feminismen är inte splittrad, den är mångfacetterad. Detta för att vi, folket, är mångfacetterat. Det ska vara så, vi ska vara så.

Belinda, jag stödjer din kamp, jag tackar dig för din kamp, du har uträttat stordåd. Men jag kräver samtidigt ett seriöst och ödmjukt bemötande av min, och alla andras kamp. Vissa av oss kämpar för hen, andra för rätten att bada topless. Det gör mig ledsen att du raljerar över det, att du sätter din kamp över vår. Vi jobbar inte på SVT men vill ändå få möjlighet att tala till punkt. Du efterfrågar en mer ”folklig” feminism men misslyckas du med att lyssna till det feministiska folket. Vi finns, vi kämpar, vi också berätta. Men frågan är, vill du verkligen lyssna?

 

#minkamp

/Matilda Andersson Ljungkvist, Unga Feminister Göteborg