3000 Unga Feminister kräver en antirasistisk skola

Vår andra intervju är med Armita Mohebali, 19 år.

Hur upplevde du att den skola du gick på hanterade rasism?

Jag kan helt ärligt säga att det är svårt för mig att komma på en specifik händelse från min grundskoletid som var väldigt rasistisk. Under gymnasiet vill jag nästan säga att jag klarade mig undan från det, helt. Under de första åren på högstadiet var det värre, här fanns det elever som öppet visade sitt missnöje med min existens i Sverige. Det fanns även en underliggande suck hos lärare och rektorer, ni vet den klassiska ”åh dem där invandrarna”-sucken.

Det som gör mig mest ledsen är hur detta ignorerades av alla. Även jag själv såg inte den rasism som rådde, jag ville förneka och övertala mig själv om att jag lever under samma villkor som mina vita vänner. Jag pratade inte med någon brytning och var inte mer stökig än någon annan. Precis som mina vita vänner höll jag på med sport och musik etc. Men idag kan jag förstå att riktigt så fint var det inte, även jag som ”passade in” blev utsatt för strukturell rasism.

Hur skulle du önska att skolan arbetade antirasistiskt?

Självklart önskar jag att min skola hade problematiserat snubbarna som gick runt med Sverige-tröjor och Sverige-skärp. Eller problematiserat hur hela skolan var uppdelad mellan rasifierade och vita. Då syftar jag på att det fanns en oskriven lag att pingisbordet var för rasifierade och biljardbordet endast var för vita. Jag kan inte minnas att någon lärare tyckte att detta var ett problem. Sen kanske lärarna inte heller visste om det, men jag tror snarare att de blundade för det. Precis som de blundar för sin egen vardagsrasism och fördomar.

Jag tror inte min högstadieskola kunde göra något, då det inte såg den rådande rasismen som ett problem. Dem visste inte om den. Jag kan väl bara hoppas att dem idag har blivit mer medvetna och att eleverna, framförallt, har blivit mer medvetna och kan stå upp för sig själva och driva en antirasistisk miljö.