3000 Unga Feminister kräver en antirasistisk skola

Här kommer den fjärde intervjun med Daisy Kintu, 18 år.

Hur upplevde du att den skola du gick på hanterade rasism?

Eftersom att de flesta har en skev bild av att rasism bara innebär strukturell sådan, så blundar alla för vardagsrasismen som nog är den vanligaste att stöta på i skolan. Därför suger min skola, lika mycket som många andra skolor, på att hantera rasism.

Jag minns så tydligt när vi fick besök av en teatergrupp som skulle spela upp en pjäs om rasism. Jag blev genast obekväm då jag avskydde att diskutera rasism på platser där alla förutom jag själv var vita, och det blev inte bättre. I pjäsen spelade de upp ett par scenarion där de därefter berättade att ‘’nej, det där är inte rasism’’ eller ‘’ja, det där är rasism’’. Ett av dessa scenarion var en jobbintervju där arbetsgivaren frågade ut en kvinna om varför hennes namn var svenska när hon själv var så ‘’färgstark’’ (hon var mixed) samtidigt som han frågade tusentals frågor om hennes ursprung och hår och betvivlade om han verkligen borde anställa den där färgstarka tjejen. Den här scenen klassade de som ‘’nej, det där är inte rasism, det är bara fördomar’’ och hela klassen samt mina lärare svalde det hela.

Hur skulle du önska att skolan arbetade antirasistiskt?

Det första skolan måste göra är att reda ut vad rasism faktiskt innebär. Att förneka vardagsrasism såsom den där pjäsen gjorde sätter bara käppar i hjulet för den antirasistiska kampen. Temadagar om rasism är guld, men jag tycker inte att det bara ska vara något att ta upp på en temadag knappt en gång per år, utan att det borde genomsyra skolan mycket mer än det gör nu, för skolan är utan tvekan en av anledningarna till att rasism fortsätter vara ett problem.