Feminismen är kvinnornas kamp, inte männens

Vi har fått en krönika av Fanny Björne, där hen skriver om varför feminismen i första hand är kvinnornas kamp, om vikten av att våga provocera, och om vad det krävdes för att hen skulle börja kalla sig feminist.

Tack Fanny!

 

Gudrun Schyman, Andrea Edwards, Belinda Olsson, Pussy Riot - de är de ”galna” kvinnorna som har tillräckligt med vett för att se samhällets orättvisa strukturer och som har tillräckligt med mod för att inte följa strömmen som patriarkatets slavar. Feminism är en omdebatterad ideologi som ständigt kritiseras i både media och i samhället. Det har gått 300 år sedan den franska revolutionens utbrott och feminismens egentliga födelse – och än idag tycks människor inte förstå vad feminismens syfte och innerbörd är. Än idag är vi inte jämställda. Än idag finns en stor klyfta mellan kvinnor och män.

 

Feminismen är missförstådd och provocerande. Det har den varit länge. Det finns en stark rädsla och förakt för begreppet ”feminism”, som bottnar i fördomar och myter. Feminister vill ta över världen, feminister vill utrota det manliga könet, feminister är manshatande vänsterextremister. Folk kallar sig hellre ”jämställdister”, ett begrepp som för mig är en icke-existerande konstruktion som skapats för att få in män i kampen som kvinnorna själva konstruerat och slagits för. Jämställdism har ett underförstått syfte att låta männen träda in i ännu en rörelse som kvinnorna själva har skapat. Jämställdism har samma mål och syfte som femininsmen, i större drag. Men jämställdismen vill säga att det inte bara är kvinnor som missgynnas av könsroller och de patriarkala strukturerna samhället byggt upp – män lider också. Och självklart är det rätt, att båda könen lider av strukturella könsroller exempelvis, men det är inte männen som i flera hundra år har behandlats som en mindre värd kreatur endast för sitt kön. Det är inte männen som haft lägre makt. Det är inte männen som inte haft likvärdiga rättigheter. Det är inte männen som inte haft rätten till ett eget liv. Det är helt enkelt inte mannens kamp.

 

Feminismen fokuserar på kvinnornas klättring upp på samhällsstegen där målet är att ha samma värde och rättigheter som det motsatta könet. Feminism handlar inte om att trycka ned mannen. Feminism handlar om att lyfta kvinnan. Feminismen flyttar samhällets fokus från mannen, medan jämställdismen gör det motsatta. Det är inte det som är syftet med feminismen. Feminismen är i första hand till för kvinnorna, och det är kvinnornas kamp.

 

Efter att miniserien ”Fittstim – min kamp” släppts har Belinda Olsson, en av Sveriges kultfeminister, kritiserats för hennes sätt att med avsmak kritisera dagens feminism. Sveriges feminister blev rasande. Sociala medier bombades med undran över vad syftet var. Var det att klargöra för samhället att ja, ni anifeminister har rätt, feminismens värld är full av extremister som vill visa tuttarna på badhus och ta bort könet som biologisk konstruktion. De okunniga i ämnet ser bara det. De ser inte vad som ligger under ytan – syftet med det hela – att göra individen friare.

 

Belinda Olssons syfte var att provocera, att röra om i grytan, att väcka uppmärksamhet och debatt. Hon ville få feminismen på agendan igen. Hon ville ta upp ämnet och få folk att analysera frågan – hur ser dagens feminism och jämställdhet ut? Har feminismen gått för långt? Är vi jämställda än? Feminismen har fått kämpa i trehundra år mot motståndskrafter som hela tiden stridit emot. Feminismen har aldrig haft en tid av fullständig acceptans, och kommer förmodligen inte att ha det på en lång tid. De tidiga feministerna, som Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges, tog till handlingar som ansågs radikala och som framför allt provocerade människor – vilket väckte debatt. Det är det som är meningen. Att väcka debatt, få människor att diskutera, ifrågasätta och på så sätt, sprida intresse.

 

Jag kan ibland inte förstå varför jämställdhet och feminism är så provocerande. Folk tar sällan till sig feminismen direkt. Jag svalde inte heller feminismen okritiskt på en gång, av den enkla anledningen att människor inte är så jättedumma ändå. Innan vi bestämmer oss för att något är bra, måste vi tro på det. Och innan vi tror på något, måste vi bli övertygade. Och för att bli övertygade, måste vi själva se bevis på att det som påstås är sant.

Jag är feminist för att jag ser de patriarkala strukturerna i vårt samhälle. Jag ser de olika könsrollerna och hur både kvinnor och män missgynnas av dem. Jag ser hur människor blir placerade i fack, vilket begränsar vår frihet. Jag ser hur det finns en klyfta mellan kvinnor och män. Jag ser hur kvinnor ofta nedvärderas. Jag ser hur olika syn det finns på könens sexualitet. Jag ser att vi, fortfarande i dagens Sverige, inte är jämställda, trots våra förutsättningar att egentligen vara det. Jag är feminist för att kvinnor ska få ha exakt samma rättigheter och möjligheter som en man. Jag är feminist för att jag är för ett jämställt samhälle. Det är det feminismen huvudsakligen går ut på, oavsett om den är radikal eller inte. Som svar på Belinda Olssons fråga: ”har feminismen gått för långt?” svarar jag nej. Feminismen har inte gått för långt. Kampen har knappt börjat.