"Det ställs väldigt heteronormativa och binärsexistiska krav på transpersoner"

Hormonterapi är idag något som endast ges efter en lång, extremt emotionellt och ofta ekonomiskt påfrestande utredning. Denna kan fortgå i ungefär ett till två år innan en kan förvänta sig någon faktisk hjälp i form av hormonterapi och möten med röstterapeut.

Det ställs väldigt heteronormativa och binärsexistiska krav på transpersoner, vilket gör att de som identifierar sig utanför denna sfär känner sig inpressade i binära strukturer och tvingade att förneka sin identitet för att få hjälp. Detta identitetsmonopol gör att personers identitet vaskas ner och marginaliserar ickebinära och queerpersoner.

Med det förtryck som dessa normer utövar på människor så är det inte till någon större förvåning att en majoritet av de transpersoner, binära eller ickebinära, som vi har i Sverige idag använder någon form av självmedicinering. Om en pratar om dessa sorters privata, helt okontrollerade former av vård så är det omöjligt att undvika att prata om klass. För de transpersoner som befinner sig i överklassen så är detta med självmedicinering inget större problem; de kan själva eller med familjens hjälp finansiera både röst- och hormonterapi såväl som blodprover och även operationer. För underklassen finns inte denna lyx, utan de har alternativ som självmord, personlig ekonomisk kollaps och prostitution.

Även unga människor är speciellt utsatta och blir ibland direkt nekade hjälp. Detta leder också till att många som inte är myndiga blir tvingade till alternativa sätt att påbörja sin transition, där dosering av hormoner på en korrekt nivå kan vara svår att få tillgång till, samt att det ofta utvecklas en form av beroendesituation till de som kan införskaffa hormonerna, vilket ofta leder till att hormonerna säljs till överpris för pengar, som för unga cispersoner kan gå till roligare saker än medicin som hjälper mot självmordstankar. En lite mer hänsynsfull vård kanske såg till att ungdomar inte behövde betala sådant ur egen ficka.

Det är oacceptabelt att transvården är så dålig som den är i Sverige, vilket självfallet inte bara beror på att vi lever i ett transhatiskt land utan även för att i Socialstyrelsen klassar transsexualism ”och andra könsidentitetsstörningar” som psykisk sjukdom. Ja, du läste rätt. Enligt Socialstyrelsen så är vi, transpersoner, psykiskt sjuka för att vi inte passar in i det binära könssystemet.

Våren 1997, för sjutton år sedan, fattade riksdagen beslut om propositionen 1996/97:60 ”prioriteringar inom hälso- och sjukvården” som är en etisk plattform som ska utgöra riktlinjer för prioriteringar inom just hälso- och sjukvården. Plattformen utgörs av dessa tre principer:

Människovärdesprincipen : alla människor har  lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.

Behovs- och solidaritetsprincipen : Resurserna bör fördelas efter behov: mer till de mest behövande, de med de svåraste sjukdomarna och den sämsta livskvaliteten. Vården har också ett ansvar att utreda och undersöka var de otillfredsställda behoven finns.

Kostnadseffektivitetsprincipen: Vid val mellan olika metoder för behandling av samma sjukdom bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, eftersträvas.

Verkliga krav måste ställas på transvården, som gynnar transpersoner snarare än den exkluderande, transfobiska byråkratin som idag förtrycker underklassen, åsidosätter ickebinära och osynliggör queerpersoner. Det är dags att kraven från oss som berörs av transvården på ett eller annat sätt blir allt hårdare och allt tydligare. Att vi ska behöva lida för att få hjälp är inte acceptabelt. Vården måste dessutom börja rikta sig bredare än till just binära transpersoner som till slut ändå har en chans till behandling, tills skillnad från alla som har en könsidentitet utöver den binära.

Inlägget har tidigare publicerats på: http://ciskrig.wordpress.com/2014/02/26/hormoner/  

 

Ha det gott!
Lo Silverstjärna
Ciskrig@twitter