"inför feministisk lumpen"

Vi har fått en ett grymt inlägg från Ella som skriver om att hen vill införa feministisk lumpen! Vi i Unga Feminister tycker det verkar riktigt bra och nyttigt, här kommer Ellas inlägg:

Jag tror jag och många feministiska systrar varit med om ungefär samma resa in i feminismen. 

Man kände tidigt att nåt var jävligt skevt i världen när det kom till tjejer och killar. Man kände det i klassrummet när killar nästan förutsattes komma försent och busa på lektionen medans om en tjej gjorde samma sak var hon ett sådant uppenbart undantag och lärarnas reaktioner talade om det var något mycket värre efterssom vi tjejer förväntades vara skötsamma, tysta och söta. Kanske fick du precis som jag mycket högre krav på dig inför betygsättningen för tjejer krävdes i stort sätt alla rätt på proven för ett Mvg medans en kille kunde klara sig med betydligt mindre för att få Mvg med argumentet för att han var ju ambitiös och duktig "för att vara kille".

Kanske fattade ni precis som jag tidigt att det var viktigare för tjejer än för killar hur man såg ut. Jag fattade redan som femåring att Josefin, en tjej på dagis med långt blont hår var finare än jag och sedan dess har den där "mitt utseende räcker inte till"-klumpen i magen haft sin självklara plats i mellangärdet. Tjocka tjejer hade i princip bara ett sätt att överleva och det var att bli roliga. Jag blev rolig. Så jävla rolig.

Kanske blev ni slagna av en kille och fick höra att han var kär i er. Kanske kändes det konstigt.

Kanske gick ni på dans som nio-åringar och gjorde ett nummer av "cats" där dans-ledaren gav er instruktioner att ha på er sönderrivna tajts med trosor ovanpå, linne och kattöron på uppvisningen där hela Rättviks pedofili-elit årligen sammlades för att njuta av uppträdandena. 

När ni blev lite äldre kanske ni precis som jag längtade efter en smal kropp med stora tuttar. För man fattade at tnyckeln till kvinnlig framgång låg i sexigheten. Alla jag såg på tv var värsta sexbomberna och det sände en tydlig signal: Att det enda sättet att vara lyckad som kvinna var att ge männen något behagligt att titta på. 

Männen. Killarna som kunde snärta upp ens bh-band i korridorerna, tafsa en på rumpan och jucka mot en när man skulle in i skåpet. Typiskt killar. Oj vad jag ville ha en kille. Det var min högsta önskan varje gång jag tappade en ögonfrans eller såg en stjärna falla. En pojkvän. Receptet på den ultimata lyckan. Det hade jag lärt mig från exakt alla disney-filmer med kvinllig huvudperson. Målet var alltid att vinna prinsens hjärta och leva lyckliga i alla sina dagar. Dom manliga karaktärerna skulle däremot kanske bryta en förbannelse, störta en förtryckande kung eller bli den snabbaste snigeln någonsin, fick dom kyssa en prinsessa var väl det en härlig bonus. Det räckte för att jag skulle fatta hinten, det där med ambitioner var inget som klädde en dam och för att leva lycklig i resten av mina dagar skulle jag bli vald av en man.

Jag var aldrig attraherad av killar när jag växte upp, tvärtom lite äcklad av deras spruckna röster i målbrottet och deras allt hårigare ben. Tuttar där emot hade gett mig pirr i magen ända sedan jag var så pass liten att jag misstog kåtheten för kissnödighet. Jag fick springa på toa såfort jag såg en naken kvinna på tv (vilket ju tack vare patriarkatet är ca varannan minut), men det kom aldrig nåt kiss.

Men jag ville ha en kille... Åh va jag längtade. Jag försökte verkligen hitta någon endaste liten grej jag tyckte var attraktivt med killar och kom till slut fram till att magen kanske var okej. Jag bedrev någonslags hemmasnickrad homo-cure där jag belönade mig varje gång jag tänte nåt sexuellt om en kille och straffade mig om jag gjorde det samma om en tjej. Det funkade ändå ganska bra för i slutet av högstadiet tyckte jag också att pojkars rumpor och ryggar kändes helt okej och kände mig åtminstonde hjälpligt bisexuell.

Så var det dags för min sexuella debut vilket blev med en kille och jag fick min första pojkvän. Men hör och häpna: Det ledde inte till evig lycka och välgång. Jag mådde rent av sämre än jag gjort innan. Men jag kämpade på, hade fler pojkvänner men tyvärr med samma resultat, hade tråkigt heterosex som tillslut blev någorlunda njutbart. 

Paralellt med detta blev jag såklart smartare. Började fatta lite politik, flyttade till en annan stad. Kanske fattade ni precis som jag att det var schysstare att vara vänster än höger och började slänga er med enkla argument som: "Visst är det sjukt att killar som knullar runt är värsta kungarna medans tjejer kallas horor om dom gör samma sak" eller "Varför är det äckligt med håt under tjejers armar men inte med killars".

Kanske började ni träffa människor som inte använde feminist som ett skällsord. Kanske träffade ni till slut andra feminister. För mig var det precis så, och några utav de bästa barndomsvännerna började tänka samma sak. Man lärde sig massor, man började koppla samman trådarna och PANG! Så var man feminist. Jag kan inte beskriva det bättre än att det var som att vakna. Man såg helt plötsligt strukturer och förstod plötsligt att man inte var ensam. Man var inte ensam om att må skit kring sin kropp, man var inte den enda som blivid tafsad på under slöjdlektionen, flera hade blivit tjatade till att ha sex med en man för att man inte orkade säga nej längre och inte heller upplevelsen av att vakna av att du blir påsatt var någonting unikt. Men såg sammbandet och orsaker. Fattade att det inte är mitt fel at jag mår såhär och att det går att ändrå på. Det går att ta kontrollen över sitt eget liv och sin egen kropp. Det feministiska uppvaknandet förändrade mitt liv. Mitt liv blev ca 100% bättre och jag fick verktygen att förändra samtalen kring mig, att spotta sexism och reagera på den, att analysera mitt eget mående och förstå när det bara var patriarkalt bullshit som påverkat mig. Jag skulle vilja kalla det feministiska upvaknandet för en andra pubertet. En pubertet så mycket viktigare än väntan på mensen och som gjorde så otroligt mycket större skillnad en ett par bröst.

Jag kunde inte vara mer tacksam att jag fick uppleva detta.

Men sen tänker jag på alla dom som ännu inte gjort denna fantastiska resa. På alla dom som är 16 och precis som jag gjorde då sitter och tröstar en kompis som inte kan sluta kräkas upp allt hon ätit. Alla som som mår skit helt i onödan. 

För det gör mig så arg att tänka på all ångest jag haft helt i onödan, alla år jag kastat bort på att må dåligt kring min kropp. All den där tiden som jag la på att försöka behaga den manliga blicken jag kunde lagt på att förverkliga mig själv.

Jag vill inte att fler tjejer ska våldtas och tro att det är deras fel. Jag vill att unga tjejers under armar ska vara fria från ärr och att anorexia-mottagningarna ska läggas ner för att dom inte längre behövs.

Hur då?

Jag vill införa feministisk lumpen. Inte en militär sådan trust me jag hatar krig och våld just as much as the next person. Men i kontexten "rit in i vuxenlivet". Alla borde få genomgå någonslags allternativ konfrimation, där man lär sig om markstrukturer istället för religion, läser genusvetenskap och intersektionalitet. Lär sig se sambanden mellan sexism, rasism, klassförtryck och homofobi, Får lär sig acceptera och älska den egna kroppen och respektera andras. Ett ställa där man peppas till självförverkligande istället för tvåsamhet, där man får självförtroende, vänner och vertygen att krossa patriarkatet när det ger sig till känna i vardagen.

Ett ställe där man kan vakna. Gärna så tidigt som möjligt.

Vågar knappt tänka på hur bra det skulle vara. Vågar ännu mindre tänka på om hur det skulle vara om genusvetenskap fick bli en naturlig del av undervisningen från grundskolan och framåt.

Jag vågar inte men ändå hoppas jag. Så att hjärtat brister. Att vi ska bespara våra barn all denna skit som dom faktiskt skulle kunna vara utan. Kan vi inte göra det?

Hur var erat feministiska uppvaknande? 

/ Ella