"Jag var ett objekt som snarare skulle bli smickrad av denna kommentar än förolämpad."

Fanny har skickat oss en krönika om sexismen i Australien, Fanny uppmanar oss alla att det är SÅ viktigt för oss feminister att orka säga ifrån, tack Fanny för din kamp och din viktiga text! här kommer krönikan:

 

Ett skepp kommer lastat med sexistiska män

Tänk dig följande scenario: Du är i Australien, ett framstående land på så många punkter. Ett kulturcentrum blandat med en rik historia. På kontinenten finns otaliga variationer av världskända naturupplevelser. Språket runt om dig är engelska och vart du än går ler folk mot dig. Kulturen är västerländsk och säkerheten på många sätt väldigt hög. Det är helt enkelt ett rikt land med många möjligheter. Du är en backpacker från trygga Sverige och du har precis gått ombord på en segelbåt för att kryssa runt i barriärrevet i tre dagar. Du ska bo på denna lilla segelbåt tillsammans med ett tjugotal andra backpackers och dess besättning under 72 timmar. Solen är gassande varm, din ryggsäck lätt och havet är så turkost att det nästan sticker i ögonen. Du mår fantastiskt bra och därför blir du, som i denna stund förvandlas till mig, oerhört häpen när följande kommentar kläcks.

”So, Fanny, are you gonna spoon me tonight?”. 

Jag vänder blicken med en förvånad min mot munnen vars läppar precis yttrade frasen. Drar kvar den för att få ett bekräftande på att jag hörde fel eller att allting måste vara ett enda stort missförstånd. Han rör inte en min. Han tittar frågade på mig och vill ha ett seriöst svar på sin seriösa fråga. Jag tittar mig runt för att se om det kanske finns någon annan han tilltalade, men det är endast jag i den lilla hytten. Hans ögon vilar bara på mig. Vi har knappt pratat med varandra, vi vet endast varandras namn. Det kvittar för honom. För honom är jag bara ett objekt. Ett blont objekt som en kan fråga de mest absurda sakerna, för hon, den där, är bara en docka som ska följa alla de hetronormativa reglerna. Hon ska såklart bli smickrad och tacka ja så fort en vitt främmande främling (för främlingar behöver inte alltid vara så främmande) frågar henne en sådan fråga. 

Jag var ett objekt som snarare skulle bli smickrad av denna kommentar än förolämpad. När jag sedan barskt svarade att jag mer än gärna sov för mig själv, var det som en bomb av förvåning släpptes runtom oss. Det verkade som att han aldrig hört ett nej innan, kanske inte ett så rättframt nej heller. Kanske har ett tvekande uttryckts med ett kvävt fnitter, kanske hade någon varit tvungen att tacka nej p.g.a. förhållanden och så vidare. Men att jag inte blev smickrad, att jag inte fnittrade bort allting enligt de könsdiskriminerande kopplen som så frivilligt sträcks ut framför näsan på mig, så föll detta sig helt oförståeligt för honom. 

De nästkommande dagarna följde i samma mönster. Opassande skämt slängdes till styrbord och babord, kroppsobjektifieringen gjorde mig sjösjuk och sexistiska ämnen var lika högt upp på listan över samtalsämnen som masten på båten. Efter tre dagar var det nog. Jag och min resekamrat Ellen kokade av ilska. Jag delade denna aggression med mina andra icke-svenska vänner på båten, men allt som oftast fick jag höra: Men, du. Det där är ju bara ett skämt. Så är deras kultur här. Det är bara att vänja sig.

I vissa stunder ställde jag mig frågan om det kanske var jag som problemet? Var det mitt fel att jag brydde mig FÖR mycket? En ska ju på sätt och vis ändå ta seden dit en kommer och vänja sig. Lika snabbt som jag tänkt tanken ersattes den av en arg röst som sa ifrån. Nä, aldrig någonsin ska jag låta en sed och traditioner tillåta att jag känner mig förnedrad eller förödmjukad! Aldrig ska en tradition få göra att jag känner mig förminskad p.g.a. att jag föddes som kvinna.

Så jag gick tillsammans med mina lika arga kompis Ellen en svettig tisdag till en resebyrå för att lasta av vårt bagage. Både det reella och emotionella. Där sa vi ifrån och klagade. Personalen nickade och antecknade, men inte med samma förvåning som vi hade hoppats på, såklart. 

Jag kommer väl aldrig få reda på om vår protest faktiskt gjorde någon förändring, men en kan ju hoppas att det har startat någonting som kanske någon dag kommer få den sexistiska kulturens hav där nere i gungning. Någon gång måste den där himla vinden vända.