"Feminismen har börjat smyga sig in i folks medvetande"

UF!-bloggen har fått en till bloggredaktör! Nathalie Robertsson får sällskap av Tina Vernon, som här funderar lite över vad det innebar att vara ung och feminist för tio år sedan, hur det är idag, och hur det kommer se ut i framtiden.

 

När jag gick i sjuan skulle vi hålla muntliga föredrag. Jag avskydde muntliga föredrag, men läraren sa åt oss att välja ett ämne som intresserade oss, och jag tänkte; feminism! Jag vill minnas att jag ändå var livrädd när det var dags att ställa sig inför klassen och prata, men samtidigt peppad på att få tala om något viktigt och bra och kanske försöka få, åtminstone några av klasskamraterna i bänkarna att förstå grejen.

Det första som möter mig när jag nervöst tittar ner i mina papper och säger ”jag ska prata om feminism…”, är ett hånfullt asgarv från killarna längst fram. ”Seriöst, feminism?! Palla. Vem fan håller föredrag om feminism?!” (jo du fotbollskillen, väldigt många håller föredrag om feminism…).
     Resten av föredraget håller jag med darrande stämma och växande ilska inom mig medan killarna i klassen fortsätter flina. Eftersom jag har fått lära mig att ”pojkar är pojkar” och att jag bara ska ”låta dem hållas så tröttnar de snart”, så säger jag inget till dem. Bara blänger argt.
     Senare pratar någon annan om skönhetsideal och vad de gör med unga tjejer, men det är snyggaste tjejen i klassen som pratar, så jag antar att hon därmed är förlåten. Och ingen av dem inser att det vi båda pratat om hänger ihop.

Ibland, tio år senare, tänker jag fortfarande på vad jag hade velat säga till de där killarna. Och jag kan undra om de hade skrattat lika högt idag.
     Jag tror inte det. För feminismen börjar äntligen få en erkänd plats i samhället. Den har börjat smyga sig in i folks medvetande. Den växer, den tar för sig. Och jag vill tro att många faktiskt börjar förstå grejen.
     De som inte förstår vill jag vara med och övertyga. De som redan förstår vill jag vara med och peppa. Tills ingen 14-årig tjej behöver bli utskrattad för att hon vill ha samma rättigheter som hennes klasskamrater. Då kommer förhoppningsvis även killarna i min gamla högstadieklass att förstå grejen.

 
Vad grejen är? Något så enkelt som alla människors lika värde, så klart!


/Tina Vernon