"Och från och med nu tänker jag inte låtsas som något annat. "

Idag publicerar vi ett inlägg skriven av Nelly som vill uppmärksamma bisexualitet! tack Nelly för din text, här kommer den :

En gång för lite mer än två år sen så hade vi en släktmiddag hemma hos oss. Alla var där, från alla håll och kanter av mitt släktträd, och vi åt väldigt mycket mat och pratade väldigt länge. Hendebatten var i full gång därute och självklart nästlade sig samtalet kring könsneutralitet och queerpolitik in även i vårt samtal. Jag var precis i full färd med att rabbla upp alla befintliga sexuella läggningar för min kusin när en lite äldre släkting bröt sig in från några stolar bort. Hen lutade sig lite skojfriskt åt mitt håll, log slappt och sa: ”Men det här med bisexualitet, är inte det bara för folk i garderoben? De är väl gay allihop ändå?”. 

Sen den dagen slutade jag definiera mig som bi. Kalla det en överreaktion, men jag var i en väldigt förvirrad period av mitt liv just då. Jag hade precis blivit hopplöst förälskad i en tjej för första gången och tampades konstant med min förvirring, för trots att jag alltid attraherats av tjejer så visste jag inte att det även kunde finnas romantiska känslor där. Jag visste inte om det var en fas och jag tänkte ofta att jag bara lurade mig själv. En hörde så ofta folk kalla sig ”lite bi-curious” och på fester såg jag tjejer som hånglade med varandra och tänkte att det är väl så det är. Vi är alla inne i en lite bisexuell fas just nu. Så är det att vara femton. 

Och sen dess så backade jag alltid minst tjugo meter när någon frågade mig om min sexuella läggning. Faktum är att jag fick just den frågan redan lite senare under samma släktmiddag. Då sa jag att jag inte visste. Vilket var ungefär det genomgående svaret under nästföljande två år, när det inte ersattes av ”lite allt möjligt” eller ”det varierar”. När jag väl testade att ta ordet i mun med allra största tillförsikt så fick jag alltid svaret att ”jamen såklart, jag tror att alla egentligen är bi”. Då föll jag tillbaka i att det förmodligen var sanning. Svarade ”jo så är det förmodligen, jag har bara lite svårt att definiera mig”. Efter det drog jag till med att jag valde att inte definiera mig för att få det att verka som att facket jag tvingats in i var självvalt. Sa att jag väl var lite generellt queer. Så fick det vara så.

Samtidigt gnagde oron i mig konstant. Tänk om ingen tror mig? Tänk om jag aldrig någonsin blir ihop med en tjej och så när jag säger att jag är bi tror alla att jag bara försöker vara speciell? Och då får en ändå komma ihåg att jag rör mig i kretsar där bi anses vara normen. Det gick till och med till den gräns att jag helt låtsades om att vad jag kände för den där tjejen för två år sen var lögn. Och den känslan underblåstes konstant av all media jag konsumerade. När simhopparen Tom Daley kom ut som bi så hörde jag på nyheterna om ”den homosexuelle dykaren”. När vi läste om Sapfo, en av världens mest kända grekiska poeter som skrev kärlekslyrik till både män och kvinnor, stod det i svenskaboken att hon var lesbisk. Så sent som förra sommaren, när jag och en kompis låg instängda i timmar för att plöja hela Orange is the New Black så dök samma problematik upp; huvudpersonen Piper är förlovad med en man men har varit ihop med en kvinna och får frågan om hon slutat vara lesbisk än. Under hela resten av avsnittet undrade jag om jag skulle sluta vara lesbisk någon gång.

Och det skaver bara så himla mycket. Det skaver för att hur mycket jag än funderar så kan jag inte komma på en enda öppet bisexuell rollfigur i någon film jag sett. För att vi spenderade två månader av nians samhällskurs på olika biografier om andra världskriget utan att det togs upp att Anne Frank önskade sig en flickvän, samtidigt som hon förälskade sig i pojkar. Om någon frågar vad jag identifierar mig som så finns det ingen jag kan peka på och säga ”sådär! exakt sådär känner jag!”. Bisexualitet förminskas från en sexuell läggning till ett limbo: en plats att vänta på innan en går vidare till att bli antingen straight eller gay. Vi använder fortfarande homofobi när vi menar hbtqfobi, vi använder fortfarande homoäktenskap när vi menat samkönat äktenskap. Bisexuella tjejer beskrivs som experimentella heteros, bisexuella killar som fega bögar. För tydligen är mannen den partner som alla innerst inne strävar mot. Och mitt i det här står jag och många med mig och vet inte vart vi ska ta vägen. 

För mig kom slutskedet i mitt ”bisexuella uppvaknande” för bara några dagar sen. Det var pridevecka på min skola och regnbågsflaggorna hängde över ledstänger och ut genom fönster. På torsdagsmorgonen stod bisexualitet på programmet i form av en livepodd med min idol Maja Dahl samt Julia Skott och Joakim Lundqvist. Men i söndags så laddade jag ned den och lyssnade medan jag sorterade tvätt. Halvvägs in i programmet kom jag på mig själv med att släppa en hel bunt skjortor och bara sätta mig ner på golvet. Sättet de pratade på var så fruktansvärt befriande och det var som att allt som oroat mig under två års tid sakta började släppa. Jag lutade bakhuvudet mot kakelväggen, blundade och kände lättnaden sprida sig. Bara att höra tre personer prata om sin helt vanliga vardag som bisexuella var nog för att få mig att le oavbrutet för resten av dagen. Den sortens lycka och bekräftelse har jag aldrig känt när det kommer till min sexualitet förut. Först nu förstår jag att det är helt oacceptabelt att det inte är så hela tiden. Och från och med nu tänker jag inte låtsas som något annat. 

/ Nelly