Födelsen av en ful feminist

Vi har fått in en text av Jasmin Gunnarsson. Lite F!-pepp inför EU-valet på söndag! För nu kör vi, eller hur?!

Jag sitter på ett flygplan över atlanten och läser Maria Svelands bok Hatet, ömsom skrattande och ömsom med en arg rynka i pannan och ben som inte vill sitta stilla. När jag fäller ner sätet för att kunna sträcka ut mig lite säger, inte ber, inte ursäktar sig, säger, den tyska gubben bakom åt mig att fälla upp det igen. Så det gör jag. Och forsätter läsa min bok med ännu lite argare rynka i pannan.

Jag skrattar när jag läser delar ur SCUM-manifestet och blir arg när jag läser om antifeministiska (läs: misogyna, vita, kränkta) bloggare som Pär Ström och Pelle Billing. Men argast blir jag när jag läser om Feministiskt Initiativ, världens första feministiska parti. 

År 2005 när F! bildades var jag femton år och hade upptäckt feminismen några år tidigare. Jag hade fastnat för Linda Skugges krönikor i Expressen och gick till mitt lokala bibliotek för att kolla upp några böcker med henne, och hittade Fittstim. Jag minns att jag la boken med framsidan neråt när jag lånade den. Jag minns att jag låg hemma på mitt rum och drack Fanta Exotic och blev arg. Där och då föddes en liten feminist.  
     Jag minns också när vi i sjuan skulle skriva ett arbete om valfri ideologi och jag, som nykläckt, nyfrälst, valde feminism. Jag minns hur mina klasskompisar reagerade då och hur vissa människor, idag, 2014, fortfarande reagerar med samma tröttsamma, förutfattade meningar när en säger att en är feminist. 

När F! var ett nybildat parti kan jag inte säga att jag var särskilt insatt i politiken. Därför blev jag arg, men egentligen inte förvånad, när jag nästan tio år senare läser om häxjakten de fick utstå. Hoten mot partimedlemmarna och hatet i media. Inget annat nybildat parti har väl blivit så grundligt utfrågade om sin ekonomiska politik och förlöjligat som F!.
     Utseendehetsen var total (lek med tanken att insert valfri manlig politiker någonsin fått höra att han varit för ful) när någon gubbe i Kvällsposten frågade sig: ”Feministiskt initiativ i all ära men, handen på hjärtat, måste de vara så fula?”.  Och jag kan inget annat än att skratta. Och känna beundran över alla dem som var, och är, inblandade i F!. Hur fula eller snygga vi än är.
     För nästan tio år senare är F! på väg in i riksdagen, och det är fan inget att skratta åt. 


av Jasmin Gunnarsson