Vilken image vill du ha?

Vi ser att det finns en skev syn på vad som anses skadligt för samhället, och hur vi vill porträtteras. Unga Feministers bloggredaktör Tina Vernon önskar sig politiker med solidaritet på agendan. Med andra ord, dags för F! att ta plats i maktens rum!

Jag läser en artikel i DN om att soppköket som tidigare en gång i månaden delat ut mat till hemlösa i Björns Trädgård på Södermalm i Stockholm, nu stoppas. Motiveringen?

Det är inte önskvärt ur stadens synpunkt att skapa träffpunkter för människor med särskild problematik på allmän plats och i synnerhet inte på stadens centrala torg.”

Jag måste samla mig en bra stund. För det finns så mycket med den här nyheten som gör mig så arg, jag vet knappt vart jag ska börja. Dehumaniseringen av de som av många olika anledningar har tvingats bosätta sig på gatan, eller den skeva uppfattningen om vad som är skadligt för vårt samhälle? Vår gemensamma miljö? Vår stads ”image”?

Låt oss gå tillbaka till motiveringen. Det är inte önskvärt ur stadens synpunkt att skapa träffpunkter för människor med särskild problematik på allmän plats och i synnerhet inte på stadens centrala torg.” Okej. Stockholms stad vill inte att människor förknippade med problem ska få sammanstråla i stadens offentliga rum. Det här har jag visserligen ingen källa på, men jag skulle gissa av säkerhetsskäl? Störning av ordningen? Att det blir en källa till obehag för omgivningen?

I så fall skulle jag önska att samma motivering applicerades på rasistiska och främlingsfientliga demonstrationer och sammankomster. Men det verkar som att många politiker i vårt samhälle hellre åsidosätter solidaritet och medmänsklighet än att stöta sig med potentiella väljare – fascister eller inte. De gör det i demokratins namn, men ingår inte även värnande om folket under den fanan? I alla fall borde det göra det.
     För det är det som skrämmer mig så mycket. Att människans intressen har blivit så mycket viktigare än själva människan. Det blir så tydligt här. Vi värdesätter våra skapelser högre än oss själva. Befolkningens stads image blir viktigare än befolkningen, personens vinster blir viktigare än personen, osv.

På samma sätt komprimeras människor med vissa problem till just bara problem. Resten av deras person försvinner i omvärldens ögon, äts upp av problematiken som omger dem. Det är skrämmande när Per Landin, markupplåtare och författare av Trafikkontorets beslut att neka soppköket tillstånd att verka på platsen, hävdar att verksamheten riskerar att förvandlas till ett ”zoo” och en ”freakshow”. Med det här uttalandet gör hen den där komprimeringen. Människorna Landin talar om är i hens ögon inte längre människor, utan vandrande problem.

För Stockholms stads skull, för vår stads skull, för vårt lands skull, och för vårt Europas skull, önskar jag mig till nästa mandatperiod lokalpolitiker, riksdagsledamöter och EU-parlamentariker som värdesätter solidaritet, medmänsklighet och acceptans. Som värnar om medborgarna. Alla medborgarna. Inte bara de som drar in vinster.

Det, om något, är väl en ”image” att eftersträva?

Vi börjar i EU-valet på söndag.



Tina Vernon, bloggredaktör
Unga Feminister!