UF! kommenterar!

Nu börjar valaffischer och kampanjmaterial blomma upp ordentligt över gator, hållplatser och annonssidor runt om i landet. Våra bloggredaktörer, Nathalie Robertsson och Tina Vernon, lämnar här varsin kommentar på bland annat Folkpartiets (något tveksamma?) nya favorit-slogan, "Feminism utan socialism!".

"Senaste veckorna har det varit rabalder över Folkpartiets Jan Björklunds syn på feminism. Jan Björklund tror tillsammans med sina liberalkonservativa partikamrater på en feminism utan socialism. Jaha, ännu en vit, cis, hetero man som ska berätta för oss vad feminism ska innehålla. Bara någon dag senare är jag inne på sociala medier och ser Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca stå och posa en tuff spark i luften med texten ”Feminism och fett med socialism”. Okej, tänker jag.

Både liberalismen och socialismen har i historien kämpat för mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, allmän rösträtt och kvinnlig rösträtt. Den gamla liberalismen är en slags förfader till socialismen för det finns mycket likheter, bl.a. tror båda ideologierna på reformer, vilket inte konservatismen gör, eller i alla fall får det inte gå för fort med förändringar. Dock så råder det en nyliberalism, eller ja, nykonservatism snarare, i Sverige gällande svenskliberalismen. Här är liberalerna mer rädda för socialister än för konservativa och sammarbetar hellre med konservativa i politiken, bara det finner jag är mycket märkligt. Hur som helst: Fine, låt socialismen ha sin kvinnokamp/klasskampsfeminism och låt den svenska liberalismen ha sin lilla feminism vid sidan om samtidigt som de rustar upp försvaret och låter medelklassen göra bekostnad på rut som går runt och städar. Vi behöver inte tjafsa om något, men deras ideologi är just socialism eller liberalism med feministiska inriktningar beroende på hur de själva uppfattar feminism.

     Nu kommer vi till det spännande, Intersektionell feminism, som är sin egen ideologi. En självständig idé om samhället och människan. En idé som går ut på att kalkylera ut hur strukturer och maktordningar sammandrabbar med varandra i samhället och upprätthåller dominans i det sociala och statliga väsendet, och hur de i sig påverkar varje människa. De dominanta normerna - Cisnorm, Heteronorm, Vithetsnorm, Mansnorm, Medelklassnorm, Funktionsnorm mm. har huvudrollerna i samhället, medan alla människor som inte tillhör detta ovanstående har fått biroller, och den intersektionella feminismen synliggör denna separatism och ojämlikhet och har precis som liberalism och socialism reformer för att tydliggöra och vilja förändra detta. Grunden för intersektionell feminism är synliggörande av strukturer och olika hierarkier och målet är jämställdhet och jämlikhet. Det är en människorättskamp snarare än en kvinnokamp.

Dessutom så har alla andra ideologier skapats av män, för män, i en tid då ickemän inte hade rösträtt eller medborgarskap. Nu i vår tid ser det annorlunda ut, men de patriarkala strukturerna finns kvar i både socialism och liberalism. Jag litar helt enkelt inte på de idéer som de ideologierna har.  Jag har bara en ideologi som jag litar på och ställer mig bakom, en medveten och inkluderande ideologi: Den Intersektionella feminismen.

Vi femmisar har all rätt att vara den feministen vi vill vara, vissa är socialister, andra liberaler, och sen har vi oss intersektionella femmisar. Så kan det vara och så får det lov att vara. Sen är det alltid bra att gå samman och stå tillsammans i viktiga skeenden i samhället och för vår demokrati och för våra lika värden som alltid kommer ifrågasättas i ett patriarkat.

Mvh Intersektionell feminist."

Nathalie Robertsson
Bloggredaktör, Unga Feminister!

 

"Björklund stirrar på mig på tunnelbaneperrongen. ”Feminism utan socialism” säger han och ler inställsamt.

      Öh, va? frågar jag tillbaka.

Feministiskt initiativ vill inte räkna sig till något av de politiska blocken. Oerhört provocerande för vissa, befriande för andra. För egen del tycker jag inte att det spelar så stor roll, en snabb titt på partiprogrammet gör det alldeles solklart för mig vilken sorts politik vi driver. En feministisk, solidarisk politik som jag kan skriva under på när som helst. Kalla den vad du vill.
     Men det är här Björklund, Folkpartiet och resten av högern blir förvirrade. De misstar nämligen allmän solidaritet för socialism. Att idén om jämställdhet mellan alla människor skulle ingå i någon annan ideologi än den renodlade vänsterns är för dem helt främmande, och så kommer vi här med något (inom den svenska blockpolitiken) helt nytt som vi kallar intersektionell feminism?! Nej, då blir det så klart enklare att blunda för nyanserna och bara bunta ihop oss med vänstern (som i sin tur blänger surt och muttrar om att vi snor ”deras” politik).

Men så var det ju det där med feminism. Den som äntligen har trängt sig in i debatten och inte längre går att blunda för. Den som alla partier nu tvingas ta i, inte med tång, utan med hela nävar, långt upp till armbågarna, vare sig de tillhör högern eller vänstern. Med blandat resultat.
     Björklunds och Folkpartiets lösning är alltså ”feminism utan socialism”. Det är smart tänkt av dem. En catchy slogan som låter medveten och i tiden, samtidigt som den håller dem långt borta från den vänsterpolitik de fruktar så starkt. Dessvärre har den en stor brist. Den är orimlig, på samma sätt som många höger-lösningar är orimliga.

Det finns en stark motsägelse i den borgerliga politiken, eftersom mentaliteten den förespråkar är ”var man för sig”, samtidigt som den säger sig lita på att folket tar sitt ansvar att hjälpa varandra. Men i ett samhälle där alla måste se till att rädda sig själva först för att inte drunkna, vem hjälper den som inte kan simma?
     Detsamma gäller alltså högerns syn på jämställdhet.
     En kan inte påstå sig se och erkänna en struktur, för att i nästa andetag hävda att det är upp till den enskilda individen att slå sig fri från den. Grejen med strukturer är nämligen att de låser människor i ett visst läge. Annars hade de inte varit strukturer, och inte heller något problem.

Men nu är det ett problem. Ett jättestort problem, som varken högern eller vänstern har kunnat, eller brytt sig tillräckligt mycket om att lösa.

För att uppnå ett jämställt samhälle behöver vi sluta se oss själva som ensamkrigande individer och istället börja tänka på samhället som, ja, ett samhälle. Med det som Folkpartiet kallar en icke-socialistisk feminism kommer individens rätt till ”frihet” alltid att gå före alla människors rätt till ett drägligt liv. Hur skulle det kunna främja jämställdhetskampen?
     Feminismen jag känner till värnar om de utsatta i samhället. Den står upp för de, i nuvarande mått, svaga, de som står utanför den rådande normen och inte besitter de privilegier som samhällets toppskikt skänkts.
     Detta kallar Björklund för socialism. Jag kallar det för feminism."

Tina Vernon
Bloggredaktör, Unga Feminister!