Det är inte lätt att vara man

Idag (29/9) finns en krönika i Dagens Nyheter av Catia Hultquist. Catia skriver om att mansrollen inte heller är helt lätt att axla, och undrar om feministerna är villiga att släppa in männen i diskussionen om könsroller.
     Jadå, Catia! Men först sätter vi saker i lite perspektiv, okej?

”Det är inte så lätt att vara man heller!”. Nej, patriarkatet tvingar in oss alla i snäva, begränsande könsroller, såväl kvinnor som män. Och de som samhället inte lyckas placera i något av facken hamnar helt utanför. Patriarkatet gör givetvis inte livet lätt för någon.
     Skillnaden är att den roll som män tvingas in i ses som överordnad i samhället, medan kvinnorollen automatiskt för med sig en viss underlägsenhet.
     Så när en backar några steg, och kollar på den stora bilden, tillåter sig att generalisera lite, så är det eventuellt lite, lite lättare att vara man ändå. Jag säger alltså inte att det är lätt, men marginellt mindre svårt än att vara kvinna, queer eller transperson. Det jag menar är helt enkelt att när någon har brutit benet blir det lite märkligt att stå bredvid och skrika ”men hallå, jag är faktiskt förkyld!”.

Självklart är våldskulturen bland män hemsk, och självklart måste vi diskutera och motarbeta den. Men att påstå att den bara skulle drabba män känns oerhört nonchalant. Behöver jag påminna om att mäns våld mot kvinnor nyligen utlystes av Världsbanken som en global epidemi?

Att vissa män som plötsligt hittar de feministiska glasögonen (någonstans under blöjor och nappar i sin dotters barnvagn) ifrågasätts, handlar inte om en ovilja att släppa in män. Det handlar om en ovilja att låta feminismen ske på mäns villkor. Det handlar om att feminismen inte får bli beroende av att män, på ett personligt plan, ska kunna relatera till den. Feminismen måste få bli en självklarhet även utan ”en dotter”, ”en mor” eller ”en syster” som poster child.

Jag diskuterar mer än gärna feminism och könsroller med män. Alla män. Både de som håller med mig och de som inte gör det (med eventuellt undantag för de som redan bestämt sig för att inte lyssna, de diskussionerna leder sällan någonvart). Men jag tänker inte göra det enbart på någon annans villkor. Jag tänker inte klappa någon på axeln och berömma dem för att de plötsligt insett alla människors lika värde. Och det tänker jag säga till dem.

Jag vill ju att alla män ska vara feminister (obs, vara, inte kalla sig). Men med titeln feminist följer även ett ansvar om medvetenhet. Medvetenhet om sina egna privilegier, och medvetenhet om att kampen i första hand inte handlar om dig. Den handlar om människor.

 

Tina Vernon
Bloggredaktör, Unga Feminister!