Om "Viva Hate"

Jasmin Gunnarsson har sett SVT's dramaserie "Viva Hate", och tröttnat på de platta, stereotypa könsroller som film- och tv-karaktärer så lätt tycks fastna i.

Karaktärerna Fanny och Daniel i "Viva Hate", foto av Magnus Liam Karlsson/SVT

Karaktärerna Fanny och Daniel i "Viva Hate", foto av Magnus Liam Karlsson/SVT

Jag kollar på Viva Hate, SVT’s nya dramaserie av Peter Birro. Snabbt sammanfattat handlar serien om fyra snubbar som spelar i ett band, några snubbar som är halvkriminella (ganska misslyckat gestaltat), bra musik och mycket göteborgsromantik.

Kalla mig pretto men jag har svårt att inte tänka på Bechdel-testet när jag kollar på serier eller film numera, och dom skavande, delvis ofrivilliga genusglasögonen är alltid på. Den som kollat på Viva Hate har nog inte undgått att märka att det är en väldigt snubbig serie. Peter Birro har skrivit med inspiration av sin egen uppväxt så visst, det är ur ett manligt perspektiv, och det betyder uppenbarligen att tjejer endast figurerar som tre kategorier: Omhändertagande mammor som inte kan släppa sin ungdomskärlek (Det Manliga Geniet), arga antiporraktivister och Den Ouppnåeliga Kärleken. Den sista kategorin är ständigt återkommande inslag i populärkultur och följer nästan alltid samma händelseförlopp: boy meets girl, tjejen är sjukt snygg och kanske lite rolig, kille blir kär men inte tjej, tjejen säger att hon inte är intresserad flera gånger men killen ger inte upp för det är klart att hon bara behöver lite övertalning; hon kan ju inte på allvar mena att hon inte är intresserad?, kille lyckas tillslut övertala tjej med någon storlagen romantisk gest, för det vet väl alla att tjejer tillslut faller för lite hederlig romantik, kille och tjej lever lyckliga i alla sina dagar och den heteronormativa, misogyna sagan lever vidare i all oändlighet.

Viva Hate är inte annorlunda på något sätt. Huvudpersonen Daniel träffar Fanny när hon är på väg att hoppa från Älvsborgsbron, och Daniel blir kär direkt. Vad är vackrare än en ledsen tjej som behöver räddning, liksom. Daniel tjatar sig till en dejt och Fanny går med på att möta honom på Musikens Hus i Majorna (sidospår: eftersom jag själv är göteborgsromantiker kan jag inte låta bli att störa mig på att Daniel, som bor vid Stigbergstorget, inte går de fem minuter till Musikens Hus utan istället tar spårvagnen förbi Godhemsgatan och sedan hoppar av vid Hagabion.. men det är en annan diskussion). Väl på dejten säger Fanny att hon är lesbisk och att hon ”hatar män, för dom har bara en sak i huvudet”. Daniel kontrar med att han levt i celibat i flera år. Konversationen som följer sedan har jag lite svårt att tolka; Fanny säger att Daniel inte är manlig för fem öre (ordagrant citerat) och Daniel svarar ”vilken tur att du har lagt märke till det”. Jag antar att Fanny, och Daniel själv, tycker att han är omanlig för att han är en romantiker, känslig, fjantig; allt som symboliserar kvinnlighet, men jag tycker snarare att han är sjukt snubbig som inte ger sig trots att Fanny säger att hon är lesbisk. Daniel fortsätter med sina storslagna romantiska gester; skriver jag älskar dig på husväggen utanför Fannys fönster, följer efter henne halvvägs till Berlin (stalking är väldigt romantiskt, visst?) och tillslut, oundvikligen, såklart, vad annars, knackar Fanny på hemma hos Daniel och är kär.
     Jag har inget emot Daniels karaktär, den har sina bra sidor och är ganska lätt att tycka om för övrigt, men jag har väldigt svårt för denna Hollywood-klycsha att killen alltid får tjejen i slutet, samt att homosexualitet hos tjejer tydligen är något som går över, bara dom träffar en tillräckligt bra kille.

Viva Hate är en hyfsat snygg serie, tack vare miljöerna och musiken, men om ni vill slippa se kärleksklyschor och killar som tror att dom kan göra/bli vad dom vill för att dom spelar lite instrument kan ni kanske kolla på typ Astrid-dokumentären istället. Den är fin.

Jasmin Gunnarsson
Unga Feminister